Om oss

Belladonnakörens historia

I början på 70-talet träffades Karin Wäremo och Inkis Lindberg i Karins källare på onsdagskvällarna och sjöng. De sjöng igenom allt vad de hade i notväg av Taube, Sjöberg, Ferlin och Bellman. Så kom det en ung och glad musikledare till musikskolan i Norberg. Hon hette Astrid Aulin. En dag tog tjejerna mod till sig och frågade om Astrid ville hjälpa dem med deras sjungande. Visserligen var Inkis en hejare på att hitta på egna stämmor, men de tyckte att de ville ha mer att bita i. Jodå, Astrid ville gärna hjälpa dem.

-Men det är bra om man åtminstone har två sopraner och två altar, tyckte Astrid.

Ann-Beate Enberg och Inger Högberg tillfrågades. Se där, embryot till en damkör såg dagens ljus. Ganska snart tyckte Astrid att det nog kunde vara roligt om de kunde sjunga trestämmigt. Ja, så kom Lotta Jungward med. 

Astrid ville åka utomlands på körtävling, fast då var det fyrstämmigt som gällde. Det var då de gick utanför sockengränsen och lockade med sig fagerstabor. Någon resa utomlands blev det dock inte den gången. En liten Susanne Carlström satt med och var blyg och tyst i sopranstämman. Även om hon inte vågade sjunga var hon nyttig att ha med. Hon kunde spela tvärflöjt till känsliga låtar. Namnet "Norbergs Damkör" tyckte de snart lät fantasilöst. Något bättre skulle det vara. Lokalradion skulle ju gu´bevars spela in några sånger och då ville de göra ett mer spännande intryck. Något på latin, kanske?

 -Belladonna!? sa Inkis under en fikapaus.

Så fick det bli och tiden har gått och sångerna har ännu inte tagit slut. Vi fick en mecenat i Sten Berg, som lät oss öva i Musikskolans lokaler. Vi har blivit fler i kören; medlemmar kommer och går men kören består. Som vi har sjungit och sjungit! Övningskvällarna har varit veckans höjdpunkt. Under många år höll vi på nästan till midnatt och i gamla församlingshemmet gick nattlarmet flera gånger. Att vanliga körer repeterade två till tre timmar brydde vi oss inte om. När vi var igång kunde klockan inte hejda oss. När vi blev hemlösa förbarmade sig Jan-Olov Risberg över oss och gav oss ett nytt hem på Mariagården. För detta är vi honom evigt tacksamma.

Vad har då kören hunnit med sedan den 20 november 1976, då den bildades? Det första framträdandet ägde rum redan den 11 december samma år i Norbergs kyrka och sedan har det rullat på. En julkonsert sjöng vi Brittens A Ceremony of Carols tillsammans med gästartisten Karin Langebo på harpa. Förutom de traditionella julkonserterna har vi haft otaliga konserter även under höst- och vårsäsongerna, t.ex. en traditionell vårkonsert i Norbergs kyrka och Risbrokyrkan. Vi har år efter år sjungit ”Maria-sånger” runt Marie Bebådelsedag och har sjungit i oräkneliga kyrkor runt om i Sverige. Ett år var vi med i musikskolans succéföreställning Snövit. På Västerås slott sjöng vi, när Norberg blev Årets kommun och vi sjöng på Skansen under Västmanlandsveckan. Vi har varit till Nastola, vår finska vänort, i London, i Paris, på Gotland, hos Astrid Aulin i Skåne, i Dalarna och på Lundsbrunn. Ett år vann vi en uttagning i Radio Västmanland och fick 2:a pris, när vi sedan representerade länet i körtävlingen på körstämman i Skinnskatteberg. Vi har klätt ut oss till (vår uppfattning om) amerikanska damer och en gång till "hårda brudar". Dock inte hårdare än att vi blev totalt överröstade på puben i Folkets hus. I biosalongen på Folkets hus har vi också sjungit flera gånger, bl.a. i en show tillsammans med Susanne Carlström, Carina Nurmilehto och gästartisten Maria Möller. Vi har haft visaftnar och musikkaféer iklädda hatt och handväska och vi har rappat en mineralrapp i Klackberg ett jubileumsår. Vi har sjungit vid invigningen av Engelbrektsloppet och vid Odd Fellow-brödernas jubileum. För dem har vi också haft förmånen att få sjunga in julen år efter år och haft lyckan att få äta deras fantastiska julbord. På senare år har vi några gånger samarbetat med Karlhyttans Kavaljerer, en manskör, som ofta sammanstrålar i Värmland, en angenäm upplevelse för oss damer!

Ja, repertoaren och uppdragen har sannerligen varit varierande och det mesta bär man inom sig som en skatt att minnas men det finns tillfällen man helst vill glömma. För att ge ett exempel citerar vi Karin Wäremo: ” Jag har aldrig lyckats förtränga att jag utklädd till höna ruvade ett stort ägg sjungande -Varje gång jag lägger ägg, jag ser din bild"... eller när en av våra kära körmedlemmar ramlade från podiet ner på ett piano vid ett framträdande i Sala… eller när en av oss skulle ackompanjera kören vid en show på Folkets hus och ville ”stajla” genom att släppa notbladen på golvet allteftersom, vilket hade gått bra, om det inte hade varit flera verser på låten!

I oändlighet har vi diskuterat kördräkter, och nya optimistiska medlemmar har engagerat sig i frågan. Sömmerskor (läs: Ingrid Nordström) har rekryterats i kören för diverse uppdrag i detta sammanhang. Med tiden har det utvecklats ett systerskap som inte nöts ner av vardagen utan som får näring av detta stora, underbara som heter körsång. Vi har tillsammans haft många körhelger/körseminarier förlagda till olika ställen, då vi också befäst detta systerskap, denna vänskap, som i de flesta fall är livslång. Musiken tar fram det bästa hos oss människor, det viktigaste. I musiken möts själar utan att vara förklädda.

När Astrid till vår stora sorg flyttade, efterträddes hon av Susanne Carlström, som hade visat sig kunna mer än att spela flöjt. Astrid hade gett oss entusiasmen att tro på oss själva och när Susanne tog över var tiden mogen för finliret. Många gånger var det hett under kragen, när Susanne ville skola våra enskilda röster men vi lärde oss verkligen att andas och att använda rösten som ett instrument. Under hennes ledning fick vi också förmånen att sjunga tillsammans med många fantastiska begåvningar som vid den tiden var hennes studiekamrater, t.ex. Malena Ernman. Susanne ledde oss även in på jazzigare tongångar med evergreens och täta harmonier med många stämmor.

Den näste som tog sig an oss var Andrew Canning, en ung och mycket begåvad man, som fick en stor kör av kvinnor att tämja. Det var säkert ingen lätt uppgift. Han lät oss pröva nya klanger och röstideal, skolad som han var i den anglikanska kulturen. Tack vare Andrew kom vi till London och fick sjunga på den skola där Prins Charles gått och i Svenska kyrkan i London.

Så kom Hans-Åke Månsson, och med honom ännu ett nytt sätt att närma oss musiken. Han hade aldrig sinande källor av musikaliskt vetande att ösa ur, och han fick oss att se på våra gamla välkända sånger med nya ögon. Hans-Åke ville vidare i världen och Lena Andersson kom till oss som en räddande ängel. Nu tillkom en ny uppfriskande repertoar från världens alla hörn. När Lena fick andra åtaganden, räddades vi än en gång av Susanne Carlström, som likt en hjältinna åkte tåg från Stockholm varje vecka för att ha körövning med oss men av förklarliga skäl var detta endast en temporär lösning. Än en gång letade vi efter en körledare.

Till vuxenutbildningen i Norberg kom en vinterdag en man i fjällrävenskjorta och sandaler; en ny lärare i svenska men samtidigt en f.d. sångare vid Wermland Opera, och som ledde en manskör i Värmland. Ville han byta manskör mot damkör, undrade vi. Det ville han. Hans namn är Jörgen Wik och på den vägen är det, som man brukar säga. Han har det inte alltid så lätt med stundtals pladdrande kvinnor men vi tror att han gillar oss, för än har han inte övergett oss. Jörgen har med sitt aldrig sinande intresse och sin energi tagit oss med på nya äventyr landet runt och utomlands. Särskilt roligt har det varit att få sjunga tillsammans med herrarna i Kalhyttans kavaljerer och få göra flera intressanta resor till Värmland, det sköna. I maj får vi samarbeta med dem igen men denna gång får vi välkomna våra herrar till Norberg.

Trettioåtta år är i mänskliga mått en lång tid. Trettioåtta år av sång och glädje. Av systerskap och upplevelser. Av kärlek till musiken och till den trogna publiken. Det är inte utan att man blir rörd och en smula filosofisk. Hur skulle t.ex. jularna vara utan vår stora julkonsert? Alla ljusen i ljuskronorna, varmt och trångt i bänkarna och Sten och Monica Berg på plats. Mary’s Boy Child i vapenhuset.

Årets höjdpunkt, en delad glädje, en del av livet. Glädjen att få börja sjunga igen varje nytt år.

 Än är inte alla sånger sjungna………………

Belladonnakören

2014-01-14